titel : Vågar man problematisera vågen av berättelser?
länk : Vågar man problematisera vågen av berättelser?
Vågar man problematisera vågen av berättelser?
Hjärnan är ju en filur. Vilket är ett återkommande ämne på min blogg. Inte minst efter alla de samtal jag haft med författare till böcker om hjärnan i En bok, en författare i Kunskapskanalen. Minnen ändras varje gång man tänker på dem. En läskig kunskap. För oss som tror att vi minns.Hur ska man hantera denna kunskap i en tid som denna då så många minns så mycket offentligt? Faktiskt en knivig fråga. Om man inte skall strunta i vetenskapen just nu när det passar oss som kritiserar de patriarkala tankefigurer som dominerar.
Egentligen är hela den avklädning av män som pågår mest intressant som bild av hur samhälle och relationer fungerar i vardagen. Attityden och bilden är viktigare än om huruvida varje berättelse har full täckning i verkligheten. Hade vi vetat att minnet inte förändras, att hjärnan inte omformar och omformulerar minnen, hade det kanske varit mindre obekvämt att namnge personer.
Hur som helst, det intressanta är inte varje enskild berättelse utan just helheten.
När Lars Ohly meddelade att han spelat fotboll med Nacka så var det hjärnan som mindes något som inte var möjligt, när författaren till en bok om Astrid Lindgren minns hur han som barn sitter på bryggan och gnolar på Idas sommarvisa trots att visan då ännu inte funnits så är det inte uttryck för medveten lögn utan helt enkelt resultat av hjärnans fäbless att skapa sammanhang och därmed också egna fabulerade minnen.
När jag skriver på bloggen om något som inträffat när jag var språkrör så har det hänt att jag - när jag kollat i anteckningar eller pratat med någon som dokumenterat - har fått ändra vad jag skrivit. Jag hade tänkt på den där händelsen flera gånger varje år, och varje gång händelsen bearbetades i hjärnan ändrade något - till slut var hela minnet mer en produkt som visserligen var logisk och följde ett mönster men som hade tillrättalagts till den milda grad att sanningshalten hade avgörande brister.
Det är läskigt.
Jag funderar själv på om minnet av hur jag som barn cyklade till Flatens badplats söder om Stockholm. Badade, solade, somnade och vaknade av att någon hade handen i mina badbyxor. Jag minns hur jag vände mig om, såg en man som låg tätt bredvid, rusade upp och spydde bakom ett omklädningsrum. Men var det så? Minnet säger att det var så, men efter alla samtal med hjärnforskare så vet jag inte längre. Det var väl nåt åt det hållet i alla fall. Det är läskigt att veta att hjärnan är en skojare.
Män är inga sanningsvittnen. Inte kvinnor heller. Där har vi ytterligare fundering som vi inte kan bortse från. Men inte heller den förtar bilden av helheten, inte ett dyft. Jag påpekade det när jag råkade på en man som ansåg att allt var ljug, ett feministiskt angrepp på alla män som de tycker är djur, en sån man som utan att rodna berättar att han skriver anonymt på Flashback.
På åttiotalet blev det en trend att anklaga alla möjliga för incest. Det blev ett vapen i vårdnadstvister. Många gånger var det säkert sant, men inte alla. I förhör ställdes ledande frågor till små barn. De som drabbats av anklagelser har berättat hur omöjligt det var att försvara sig, det kletar fast, de inte ville gå ut och handla ens, inte gå till jobbet, hur oskyldig de än var och hur frikända de än blivit. Folkdomstolen slår till.
Just "folkdomstol" använder advokatförbundets ordförande när hon problematiserar den våg av berättelser som nu blåser bort dimman som hjälpligt dolt det mest groteska i vardagens patriarkala maktstrukturer. Hon har förstås rätt, i folkdomstolar krävs inte bevis och man vore naiv om man inte begriper att bland allt det som berättas också finns medvetna osanningar eller överdrifter som del i simpla hämndaktioner. Oskyldiga kommer att hängas ut, kan inte försvara sig, för man kan inte försvara sig, det kletar.
Men ändå. Hur man än känner till hjärnans fäbless för att hitta på egna minnen, hur mycket man än begriper att vara sig män eller kvinnor med automatik är sanningsvittnen, hur mycket man än förskräcks av att hämndbegär kan skapa berättelser, hur mycket man än begriper att oskyldiga kan drabbas och må förbannat illa - är ändå den våg som sveper fram en våg som samhället kommer att må väldigt bra av, kanske är det till och med så att män börjar bete sig som vuxna tänkande människor som inser att det är så in i helvete pubertalt korkat att skicka selfies på snoppen och så ynkligt och fegt att trakassera den som är i beroendeställning.
Kanske kan det hela sluta med att män växer upp. Vilket gärna kvinnor som beter sig som de män som nu blottläggs också gärna kan göra. Och den som skyller på att hen hade druckit för mycket ger jag inte ett dyft för. Det finns de som dricker sig asberusade men vare sig uppträder som rasister eller som mansgrisar av den anledning att de inte har det i sig.
Visst har advokatsamfundets ordförande rätt när hon varnar för folkdomstol
således artikel Vågar man problematisera vågen av berättelser?
det är alla artiklar Vågar man problematisera vågen av berättelser? Den här gången förhoppningsvis kan ge fördelar till er alla. Okej, du ser i en annan artikel post.
Du nu läser artikeln Vågar man problematisera vågen av berättelser? adressen https://allmaninf.blogspot.com/2017/11/vagar-man-problematisera-vagen-av.html
0 Response to "Vågar man problematisera vågen av berättelser?"
Skicka en kommentar