Nämn inte kriget - Wiens ignorerade flakturms - Hej kompis Diet tips och allmän information, I artikeln du läste denna gång med titeln Nämn inte kriget - Wiens ignorerade flakturms, Vi har förberett väl för den här artikeln du läser och hämta informationen däri. förhoppningsvis fylla inlägg Artikel Diet tips, Artikel hälsosam mat, Artikel nyheter, Artikel recept, Artikel underhållning, vi skriver kan förstå. Tja, glad läsning.

titel : Nämn inte kriget - Wiens ignorerade flakturms
länk : Nämn inte kriget - Wiens ignorerade flakturms

Nämn inte kriget - Wiens ignorerade flakturms

Bland Wiens ej omnämnda sevärdheter är de sex flakturm, luftvärnstorn, som den lille mustachprydde Österrikefödde korpralens dikatur lämnade efter sig när andra världskriget tog slut. Tornen nämns inte i Wiens guideböcker, det finns inte ens skyltar som förklarar vad dessa massiv betongkonstruktioner är - ömöjliga att riva - och ignoreras av österrikarna som ett pinsam påminnelse om landets aktiva deltagande i andra världskriget.

Finns inte. Nämns inte. Syns inte. Flakturm VII G-turm Bauart III Augarten, Wien.

Efter den första allierade bombräden mot Berlin togs beslutet att konstrukera enorma luftvärnstorn, som både skulle vara plattformar för luftvärn, sjukhus och befolkningsskyddsrum i ett. Det konstruerades för att vara osårbara för den tidens vapen, och överlevde alla kriget intakta. Tornen uppfördes i trekanter runt statskärnorna i Berlin och Wien, samt i Hamburg och Stuttgart.

Tornen var egentligen system, där ett större G-torn enbart användes för luftvärn, sjukhus och befolkningsskydd, medan ledningstornet L-tornet innehöll ledning, nedsänkbar radar och några mindre automatkanoner.

G-tornen finns i tre generationer, Bauart I-III, där man hittar generation II och III i Wien. Samtliga G-torn hade åtta 128 mm eldrör i fyra tvillingpjäser, som kunde skjuta sina spränggranater upp till 14 kilometers höjd. När samtliga åtta eldrör samordnades mot ett mål av ledningscentralen skapades en kub av explosioner cirka 300x300x300 meter, som inget flygplan kunde överleva. Därtill hade man ett antal klenare automatkanoner, upp till 36 stycken och ett G-torn kunde spottta ur sig hela 6 000 skott i minuter, även om de allierade rätt snart undvek höjder dit de klenare kanonerna nådde.

Källarvåningen i G-tornen innehöll ammunitionsdurken, och ammunitionen transporterades upp med en central hiss. Översta våningen var förläggningen för personalen, som var cirka 300 man, inklusive de städpatruller som städade undan slamsorna av kanonbesättningarna mellan varven. Tornen var osårbara, men att under en bombräd bemanna kanonerna ovanpå var livsfarligt. Städa undan, upp med nästa besättning. Åtminstone gällde detta i Berlin, huruvida Wien hamnade under bombmattor är mindre tydligt.

Näst översta våningen var ett krigssjukhus. I Bauart II-tornen fanns det här plats för otroliga 800 bäddar, antagligen rätt tätt packade, eventuellt i våningssängar.

Övriga våningar var skyddsrum åt städernas befolkning. Bauart I var designat för 10 000 civila, men hade upp till 30 000 i praktiken, i synnerhet under det slutliga slaget om Berlin, vilket gjorde att toaletterna satte igen och ventilationen lämnade en del att önska. Bauart II designades frö 15 000 civila, men även här tog man emot långt fler än detta.

Samtliga torn överlevde kriget. Det fanns ingen ammunition som rådde på dem, inte ens 203 mm direktriktat ryskt artilleri, utan de övergavs först av sina försvarare när mat, vatten och ammunition tog slut. I Berlin var den Bauart I, som stod i Tiergarten den sista motståndsfickan att ge sig i huvudstaden. 128 mm-luftvärnskanonerna och de 36 stycken klenare 57mm och 20 mm automatkanonerna lär ha lett till rätt dålig stämning hos angripande sovjetiska förband när de riktades mot marken.

Tiergarten-tornet demolerades senare av britterna med 35 000 kilo sprängämnen, efter att ha misslyckats på första försöket.

Övriga torn står helt enkelt för nära bebyggelse för att kunna sprängas. Väggarna är 3.5 meter tjock betong, något som andra världskrigets Tyskland verkligen visste hur man med hjälp av svenska armeringsjärn byggde. Taken ska vara 5 meter tjocka. Tryckvågen från en nödvändig sprängning skulle bli så kraftig att kvarteren runt om skulle jämnas med marken och några tillräckligt grova betongdiamantsågar för att kunna såga isär tornen existerar inte. Att bila sönder dem går inte att göra med bibehållen arbetsplatssäkerhet. Entreprenadfordon kommer inte heller åt på grund av tornens höjd och kan inte arbeta uppgifrån.

Istället står tornen kvar.

Kanske kommer de stå kvar långt efter mänskligheten eller åtminstone vår nuvarande civilisation passerat ur minnet, och långa avhandlingar kommer skrivas om vad det här kan varit för skapelser, och vad för syften de hade, och vilka gudar/gud konstruktörerna tillbad. Kanske en farao som hette Hitler?

I Wien och Österrike, som gärna vill glömma sin del i andra världskriget och att han den mustachprydde korte lille korpralen faktiskt var född i landet, låtsas man inte om att tornen finns. Det finns inga skyltar i de parker där de står, tornens existens i parken nämns inte ens i parkernas beskrivning. Det enda tornet som är öppet för allmänheten i form av ett akvarium, klättervägg och utsiktsplats har inte heller någon förklaring till vad det ursprunligen var för något.

Idag kanske tornen skulle vara sårbara för moderna precisionsvapen, om man lyckas få in en styrd bomb genom någon av uppgångarna till takets vapenplattformar, eller - ve och fasa - in i hisschaktet för ammunitionen och ner till källaren. Men så skedde alltså aldrig under andra världskriget.

Hur tornen i Wien föll går inte att googla och nämns inte, inte ens på tyska. Antagligen gav försvararna upp när förnödenheterna tog slut, även där när staden befriades från diktaturen av Stalins i april 1945. Redan i augusti samma år var det sovjetiska segermonumentet rest, och står blankpolerat och blomutsmyckat kvar än idag.

Stalins segermonument.

Blankpolerat.

Blommor och ryska flaggan.

Detalj.

Besöker man Wien är det en trevlig promenad på kanske 10-15 kilometer, beroende på hur man optimerar och var man börjar respektive slutar, att besöka de tre tornparen. Samtidigt passerar man de flesta centrala erkända landmärken i staden och det blir lätt en heltdagsexpedition om man ska stanna ens en liten stund på varje.

Bilderna ger inte konstruktionerna rättvisa, utan de måste ses i sin full absurditet och som monument över andra världskrigets totala vansinne.

Flakturm V - Stiftskaserne

Flakturm V G-turm Bauart III Stiftskaserne, Wien, tornar upp sig över stadens museum på Museumsplatz.

G-tornet på Flakturm VII är inte tillgängligt för närmare bekantskap. Det ligger inne på Österrikiska militärens Stiftskaserne, och är beklätt med en hel de radioutrustning. Enligt uppgifter ska även det österrikiska Författningsskyddet (dvs Säpo) husera i byggnaden, som också ska användas som skyddad serverhall åt dessa och åt militären.

Man kan tänka sig att bakom 3.5 meter betong så är det svårt att spionera på systemens röjande strålning (RÖS).

Flakturm V G-turm Bauart III Stiftskaserne från New Yorker. Enda sättet att få en någorlunda närgånget foto är att gå in i en butik på shoppinggatan Mariahilfer Strasse och ta ett foto in mot gården enligt ovan.

Flakturm V L-turm Stiftskaserne

L-tornet är ett akvarium, klättervägg och utsiktsplats, men som tidigare nämnt finns ingen förklaring till betongklumpens existens.

Flakturm VIII - Arenbergpark

Flakturm VIII L-turm Arenbergpark

Det äldsta tornet hittas i Arenbergpark och är av typen Bauart II. Inte fullt så hög som Bauart III, och fortfarande fyrkantig, men i övrigt samma huvudbestyckning.